Livet går vidare. Och bloggandet.

Det har öppnat en butik med bara harpor i Aspudden, det såg jag under min första promenad i området härom kvällen (under 15 månader har jag tjatat om att det är så härligt i Sverige för att man kan Promenera var som helst och när som helst. Och nu gör jag allt för att slippa. Hey, var är suven?). Och runt hörnet där vi bor ligger nu en hälsokostbutik och en nagelsalong. Jag ger dem ett halvår. Och det säger jag helt utan skadeglädje, till och med lite sorgset. Men ärligt talat, gör folk marknadsundersökningar innan de öppnar butiker? Eller så inser jag inte hur trendigt det är med harpor.

Och var skulle jag skriva ner denna användbara information om inte på en blogg? Jag fixade det helt enkelt inte, att vara blogglös. Så nu finns den på plats, uppföljningen till Guatemalaresan. Och ni som har följt Guatemalaresan inser ju att det bara finns en sak som den skulle kunna heta.

Och heter.

I mina boots.

Nu är det slut

Det är förstås lite sorligt, men bättre att göra det ordentligt som någon sa till mig idag, att ta kol på bloggen alltså, än att bara låta den sakta tyna bort.

Vad saknar jag då, efter en dryg vecka i Sverige, när jag tänker tillbaka på våra 15 månader i Guatemala,  det lilla landet bredvid Mexiko med sina 13 miljoner invånare, kuster mot två hav, berg och vulkaner? Och där 6000 människor mördas per år, där 98 procent går utan straff och där mutor hör till vardagen? Våra vänner såklart, min Sonia, Källas Gladis. Eftermiddagsöl vid poolen med grannarna. Att kunna köra bil ett par timmar och befinna sig vid stranden i El Salvador. Eller tre åt andra hållet och hamna i karibien. Alla fantastiska människor jag intervjuat. Nyheter som tar andan ur en och får svensk media att kännas helt överflödig (men det är bra, det är så det ska vara såklart. Det är bara annorlunda)

Jag saknar att höra K prata spanska. Jag saknar att själv prata spanska. Jag saknar hennes prat om kompisarna på dagis och “la maestra” (idag sa hon förresten “hälsa la maestra” (läraren) när jag gick till jobbet). Jag saknar att se hennes små bruna barfotafötter och förstår hennes agg mot långbyxor, overall och stövlar. Vem vill inte alltid ha klänning och bara ben? Jag saknar förresten mina egna barfotafötter också.

Ärligt talat så var det lite tuffare att komma hem än jag hade trott och lite sorgligare att åka iväg än jag hade väntat mig. Lite svårare att få fason på vardagen. Och lite jobbigare att gå till jobbet på morgonen. Det är lite mörkare än jag kom ihåg och jag tror att jag fryser lite mer än jag brukar. Men undan för undan, poco a poco.

Men så finns ju allt det jag tycker om. Vännerna. Tryggheten. Rättvisan. Vård, skola och allt sånt som man tar för givet men som inte är någon självklarhet för de flesta i världen.

Så nu, för att inte bli alldeles för sentimental, så säger jag adios. För nu är Guatemalaresan slut. Och även om en liten bit av mig alltid kommer att finnas kvar där hos det fantastiska folket i det vackra landet så tror jag inte, som jag nog redan skrivit någon gång, att jag kommer att åka tillbaka.

Men jag har med mig det bästa minnet av alla. Eller snarare fem:

Mina boots.

Förvirringen börjar lägga sig

Känslan när planet närmade sig Arlanda var som vanligt; det kändes som att vi skulle landa i Sibirien. Skog, skog, skog. Resan gick över förväntan, trots en energifylld rödhårig treåring som ropade uppfordrande på spanska åt flygvärdinnan när hon inte direkt tog emot hennes beställning: Mira! Mira! Nena!!! Yo quiero un jugo! (ung. Kolla hörru! Bruden! Jag vill ha jos!).

Så smått börjar K förstå att det inte bara är i familjen som man pratar svenska. Fortfarande går hon fram till människor och drar en spansk harang, men nu utan att få varken svar eller leende, bara en undrande blick.

Känslan av att vara hemma är ungefär så här: det känns lite tufft faktiskt, mörkret och kylan. Lägenheten som är klaustrofobiskt liten, om än inte med stockholmsmått. K som hatade snön och skriker varje gång hon måste ta på sig tjocka kläder. Inte lätt för någon som bara använt strumpor max 20 gånger det senaste året. Min inarbetade låtgå-princip för hennes klädval håller helt enkelt inte och dagarna fylls av små strider. Och när hon nyss frågade när vi egentligen skulle åka hem så sved det i hjärtat.

Men också, rara kompisarna som fixade överraskningsglöggfest i torsdags, fina mor- och farföräldrar och… ja det var väl det.

Så innan jag börjar fundera på hur bloggen Guatemalaresan ska avslutas, för det har ju resan gjort, så kommer här en svensk betraktelse med färska, oskyldiga och oförstörda ögon. Eller i alla fall ögon som sett lite andra saker det senaste året:

- Det är tydligen jättejättejätteinne med svartvit scarf a palestinasjaltyp för killar. Jag uppskattar att cirka tio procent av den manliga populationen på Ljunggrens, Riche, berns lilla bar (eller vad den nu heter) bar sådan scarf.

- Tjejerna har (fortfarande) svarta stövlar. I toalettkön på Ljunggrens så var vi, inklusive mig, 100 procent med svarta stövlar/stövletter. Mina var givetvis snyggast. Och antagligen billigast.

- Alla har svarta jackor/tröjor och jeans. Ska bli kul att vira in mig i mina mayafiltar när jag går till jobbet på måndag.

- Stockholmaren är blasé. Råkade vara Robyn som spelade skivor där vi var igår. Och vad gör stockholmarna när vår säkert just nu största internationella popstjärna är på plats? Sippar på våra drinkar och låtsas som att det regnar.

Nu: jämföra konsums utbud med La Torre. Sedan mer glögg.

Snart slut på den här delen av livet…

…och det känns just nu mer konstigt än sorgligt. Väskorna är packade, avskedsfesterna avklarade. Tog en sväng med jeepen och fixade några sista grejer och kände att det faktiskt inte är mycket i den här stan som jag kommer att sakna. Mer än människorna och vädret, inte helt obetydliga saker förstås. Trots att det ett helt fantastiskt land som ändå är så sorgligt och tragiskt att jag aldrig skulle kunna leva här. Och på något sätt är det värsta när man glömmer det sorgliga och tittar förbi människorna och tror att det är så det ska vara.

Petitesser: Kroppen värker och det svider i halsen och jag drar mig plötsligt till minnes hitresan när jag var vansinnigt genomförkyld och det var verkligen ingen höjdare. Vad värre är så verkar det bli repris.

Läkaren kom och tittade på K, vi ljög till en vecka till hennes sjukdomsperiod och blev lovade det ickesmittintyg som vi behöver för att komma på planet. Inga mutor behövdes.

Nu, Ipren, te med ingefära och honung eller annan häxbrygd. Och sova.

Sluttampen

K badar i badkaret, jag sitter ovanpå toaletten bredvid med datorn i knät. Plötsligt ställer hon sig upp i vattnet med ett “shhh… det ringer”. Hon tar den blå plasttvålkoppen och svarar.

– Hallå? Å heeej! (leende, ena handen på höften)

fortsätter:

– Ja. Nej. Ja visst! Hahaha! (skrattar tillgjort och slänger huvudet bakåt, vem härmar hon tro?)

– Nämen, finns det inga godisar?! Nej, inte i den affären, jag vet. Vad synd (suckar medlidsamt) Men du! Vi köper godisar, det finns en farbror som kommer med godisar! (låtsas lägga på, ringer sedan “farbrorn” och ber honom komma med godisar. Ringer sedan upp den första personen och berättar att “farbrorn” är på väg med sin bil och godisarna.

Och annars? Packning, middagslagning till sista avskedsmiddagen, nya boots hämtade (jag beställde svarta med klack, fick bruna med platt klack. Men what the heck.), nya klänningen provad (nöjd tror jag, överraskande), besök hos K:s barnvakt Gladis i hennes by för att säga hejdå till alla barn och släktingar.

En sista tur vid Guatemala Citys största marknad Mercado Central och kanske för sista gången stinget i bröstet av att se mammor och pappor sälja grejer vid stånd utmed de kraftigt trafikerade avgasfyllda vägarna med sina barn sittande i en kartong under bordet. Eller de lite äldre, sex, sju, åtta-åringar, står på en pall och ropar och säljer de med.

Nu, bearnaissåstillagning.

Nedräkning på riktigt

Fyra dagar till hemresa och det går inte längre att låtsas som att det regnar kring det faktum att K har vattkoppor. Har fått reda på att vi helt enkelt kan bli nekade att kliva på planet vid gaten om vi inte kan visa upp ett läkarintyg på att K:s vattkoppor inte längre smittar. Blir det till att testa det etablerade guatemalanska mutsystemet för första och sista gången?

Det går upp och det går ner. Just nu mest upp. Det känns helt ok att åka hem. Mycket att säga farväl till men ännu mer kanske att säga hej till. Det sorgliga är dock att det mest handlar om just ett farväl, inte något på återseende. Jag tror aldrig att vi kommer att åka hit igen.

Mycket att göra dessa sista dagar: få senaste skorna levererade, hämta nysydda APC-skjortan och Acne-klänningen (och antagligen skratta åt min enfald för att jag trodde att det skulle bli likt), bunkra mer reggaeton, piratkopierade barnfilmer på spanska (överväger till och med att flytta till Solna för där finns ett spanskspråkigt dagis). Marknaden för souvernier till souvernirtröstande vänner och släkt. Och inte minst; konstatera att det faktiskt blivit isande kallt även här. Well, kanske termometern ligger runt 15 grader. Men det känns som noll, har släpat runt på vårt lilla element på hjul vart jag än gått idag.

Den sista festen

Fredagskväll och utflyttningsfest. Det blev ungefär som vi hade förväntat oss. Ett knappt 40-tal hade tackat ja. Ett 50-tal kom. Dock inte samma som tackat ja. Vi hade givetvis tippat på några av svenskarna som de första att anlända. Men när vi såg vem det var så var det såklart också vem vi borde gissat på; S närmsta kollega Omar som under 15 månaders tid dagligen fått höra S spy galla över folk som inte kan passa tiden till möten, deadlines eller något annat. Som fått sitta bredvid S som enda deltagare på ett möte med tio andra som visat sig komma en timme senare eller inte alls.

19.30 började festen enligt inbjudan. 19.32 ringde Omar på dörren. Klockan 20 kom den andra omgången, S andra kollegor som också lärt sig ett och annat om nordeuropeiska vanor. Svenskarna, som lärt sig vara lite latinos vid den här tiden, droppade in framåt 21, några vid 22. Mexikanarna kom vid midnatt tillsammans med peruanen.

Höjdpunkten på festen var ryssen. Han hade med sig en flaska rysk vodka som han lät stå i frysen, inte med resten av spriten. Varje ny festdeltagare infångades av ryssen i köket, fick berätta lite om sitt liv, lyssna på ryssens berättelse om sitt. Och ta minst en shot vodka tillsammans med Ryssen. Ryssen drack inget annat än sin vodka eftersom han skulle upp sex morgonen efter och åka bil hela dagen med sin familj. Han förklarade det med att om man en gång börjat med vodka så måste man hålla sig där. Börjar man dricka något svagare så tror kroppen ändå att det är vodka. Så fattade jag det i alla fall.  Ryssens fru såg trött ut, eller snarare som att hon tänkte “here we go again…” när ryssen började närma sig sin 20:e shot.

Det var helt enkelt en mycket lyckad fest.

Aprovechar

Vi är i El Salvador och hängmattorna vajar under palmerna, inte ens kokosnötterna är något orosmoment för de blev nedplockade igår av män som klättrade upp de fem, sex metrarna utan minsta säkerhetssnöre. Havet glittrar. Margarithan är kall (tror jag, ska testa den om en stund). Det vi gör nu heter på spanska “aprovechar”, som vi på det ibland ineffektiva svenska språket behöver två ord för att översätta, och inte ens då blir det riktigt exakt. Men ungefär; utnyttja tiden.

Vi försöker helt enkelt absorbera sand, salt, hav och sol och lägga det under huden så att det räcker hela det som nu känns som den långa, långa hösten och vintern. Och när vi nu börjat slappa som allra mest (bortsett från att jag råkat kolla mina jobbmail och börjat oroa mig över en viktig bild jag kanske slängt och irritera mig över ett rep som aldrig verkar publiceras så att jag igen och igen måste ändra innehållet så att den ska vara uptodate), när ölen står där kall och droppande och huden lite lagom rosa. Då upptäcker vi att K har fått vattkoppor.

Vi låtsas helt enkelt som att det regnar, skyller på myggbett, låter henne bada precis hela tiden för då gnäller hon inte, och hoppas att de barn i närheten som inte har haft det vill ha det i alla fall. För hem ska vi inte.

K verkar inte lida märkbart av sin sjukdom, står utanför dörren till vårt strandhus, prickig och glad, och frågar förbipasserande vart de ska, om de ska hem och sova, om de ska hem och äta och hur gamla de är (skriver jag nu upplivad av uppmuntringarna kring berättelserna om K).

Klockan är 14.02, margarithan nu kanske?

Hårklyveri

Det bor en granne två våningar under. Han är “pianist”. Han “spelar” på sitt piano flera timmar i sträck, ibland hela dagarna. Det enda är att han verkligen suger. Han är skitdålig, spelar typ Kalle Johansson och Für Elise. Jag borde verkligen gå och berätta det för honom, att det hela faktiskt är slöseri med tid. Och ger dessutom grymt dålig bakgrundsstämning när jag försöker få till det med gatugäng och knarkmaffia.

Det är inte så roligt att läsa om andras barn. Med K är det givetvis annorlunda eftersom hon är fantastisk. Ärligt talat så är hon rätt kul. När vi är ute så pratar hon med alla, alltid. Stannar vid mannen som målar staketet. Händerna i sidorna, bredbent:

- Buenas tardes. Que estas haciendo? (god eftermiddag, vad gör du)

Målar, svarar mannen. De pratar en stund om färger och penselteknik.

- vill du hjälpa till? undrar han slutligen.

- yo no puedo porque voy a jugar con mi mami (jag kan inte för jag ska leka med min mamma).

Och sådär fortsätter det hela vägen till parken; tanten som säljer tacos, pojken som cyklar, mannen som murar ett hus. Vissa ropar “Hola Sheyla!” när vi går förbi.

Har för övrig varit och klippt mig. Så här i finanskristider var det lite svårt eftersom nästan alla salonger här i salongskvarteret har slagit igen. Den enda som var kvar var en liten, liten tant med en liten, liten salong.

Jag gick in och det slog en stank av mögel emot mig. På de flagnade betongväggarna hängde några, ganska moderna, upptejpade modebilder. När hon klippte av mina kluvna hårtoppar så föll de ner i heltäckningsmattan. Behöver jag säga att jag knappast blev ruinerad? Inte heller särskilt ful faktiskt.

Festplanering, skor och att suga ur musten

Ibland kommer jag ur mitt bloggflow. Och en gång ute är det svårt att ta sig tillbaka. Inget känns liksom tillräckligt intressant för att börja med. Som resan till djungeln där det första vi såg var en skorpion i handfatet och sedan sov huttrande under ett enkelt lakan i femton grader eftersom det ju börjar bli vinter här. Eller som den vita, vackra stranden vi åkte till utanför djungeln eller de grillade räkorna som vi fick till lunch.

Eller kanske som vår resa till byn Pastores igår för att hämta mitt femte och absolut sista par boots som givetvis visade sig vara inte ens påbörjade. Som ändå gjorde mig mer full i skratt än arg eftersom det är så typiskt och så väntat och att vi ändå, efter 15 månader med liknande upplevelser, verkligen tror att den här gången, den här gången kommer de verkligen ska vara klara när vi kommer. Att det liksom inte spelar någon roll om man ställer till en liten scen för att man kört bil en timme helt i onödan för det enda som händer är att vi uppfattas som märkliga kontrollfreak. Ta det lungt liksom. (Jag gav givetvis inte upp utan återvände till min favoritskomakare Victor Hernandez, som sålt mig mina första fyra par som jag tänkte vara otrogen mot så här i sluttampen, och som lovade mig hemleverans.)

Eller festplaneringen till avskedsfesten på fredag (då jag till min stora sorg inte har några boots alls att ta på mig eftersom jag skickat hem alla med diverse människor som flugit till Sverige) med frozen margharitas, öl, kycklinglår och tipspromenad (en bra fest har alltid en bra tipspromenad).

Eller att min inplanerade reggaetonkoncert med puertoricanerna och reggaetonstjärnorna Wisin y Yandel blivit inställd till min stora, stora, stora besvikelse. (Hade velat mingla lite mer med de pandilleros, gängmedlemmar, som jag ännu inte lyckats intervjua. De brukar tydligen gilla sån musik. I alla fall vad det verkade som under vårt fängelsebesök. Läste för övrigt att några rara pojkar från sektor elva, den avdelning som vi besökte, huggit av huvud, ben och armar på en cellkompis och lagt honom i en papperskorg.)

Så jag skriver väl i morgon istället när jag är lite mer på hugget!