Aprovechar

Vi är i El Salvador och hängmattorna vajar under palmerna, inte ens kokosnötterna är något orosmoment för de blev nedplockade igår av män som klättrade upp de fem, sex metrarna utan minsta säkerhetssnöre. Havet glittrar. Margarithan är kall (tror jag, ska testa den om en stund). Det vi gör nu heter på spanska “aprovechar”, som vi på det ibland ineffektiva svenska språket behöver två ord för att översätta, och inte ens då blir det riktigt exakt. Men ungefär; utnyttja tiden.

Vi försöker helt enkelt absorbera sand, salt, hav och sol och lägga det under huden så att det räcker hela det som nu känns som den långa, långa hösten och vintern. Och när vi nu börjat slappa som allra mest (bortsett från att jag råkat kolla mina jobbmail och börjat oroa mig över en viktig bild jag kanske slängt och irritera mig över ett rep som aldrig verkar publiceras så att jag igen och igen måste ändra innehållet så att den ska vara uptodate), när ölen står där kall och droppande och huden lite lagom rosa. Då upptäcker vi att K har fått vattkoppor.

Vi låtsas helt enkelt som att det regnar, skyller på myggbett, låter henne bada precis hela tiden för då gnäller hon inte, och hoppas att de barn i närheten som inte har haft det vill ha det i alla fall. För hem ska vi inte.

K verkar inte lida märkbart av sin sjukdom, står utanför dörren till vårt strandhus, prickig och glad, och frågar förbipasserande vart de ska, om de ska hem och sova, om de ska hem och äta och hur gamla de är (skriver jag nu upplivad av uppmuntringarna kring berättelserna om K).

Klockan är 14.02, margarithan nu kanske?