Den sista festen

Fredagskväll och utflyttningsfest. Det blev ungefär som vi hade förväntat oss. Ett knappt 40-tal hade tackat ja. Ett 50-tal kom. Dock inte samma som tackat ja. Vi hade givetvis tippat på några av svenskarna som de första att anlända. Men när vi såg vem det var så var det såklart också vem vi borde gissat på; S närmsta kollega Omar som under 15 månaders tid dagligen fått höra S spy galla över folk som inte kan passa tiden till möten, deadlines eller något annat. Som fått sitta bredvid S som enda deltagare på ett möte med tio andra som visat sig komma en timme senare eller inte alls.

19.30 började festen enligt inbjudan. 19.32 ringde Omar på dörren. Klockan 20 kom den andra omgången, S andra kollegor som också lärt sig ett och annat om nordeuropeiska vanor. Svenskarna, som lärt sig vara lite latinos vid den här tiden, droppade in framåt 21, några vid 22. Mexikanarna kom vid midnatt tillsammans med peruanen.

Höjdpunkten på festen var ryssen. Han hade med sig en flaska rysk vodka som han lät stå i frysen, inte med resten av spriten. Varje ny festdeltagare infångades av ryssen i köket, fick berätta lite om sitt liv, lyssna på ryssens berättelse om sitt. Och ta minst en shot vodka tillsammans med Ryssen. Ryssen drack inget annat än sin vodka eftersom han skulle upp sex morgonen efter och åka bil hela dagen med sin familj. Han förklarade det med att om man en gång börjat med vodka så måste man hålla sig där. Börjar man dricka något svagare så tror kroppen ändå att det är vodka. Så fattade jag det i alla fall.  Ryssens fru såg trött ut, eller snarare som att hon tänkte “here we go again…” när ryssen började närma sig sin 20:e shot.

Det var helt enkelt en mycket lyckad fest.