Snart slut på den här delen av livet…

…och det känns just nu mer konstigt än sorgligt. Väskorna är packade, avskedsfesterna avklarade. Tog en sväng med jeepen och fixade några sista grejer och kände att det faktiskt inte är mycket i den här stan som jag kommer att sakna. Mer än människorna och vädret, inte helt obetydliga saker förstås. Trots att det ett helt fantastiskt land som ändå är så sorgligt och tragiskt att jag aldrig skulle kunna leva här. Och på något sätt är det värsta när man glömmer det sorgliga och tittar förbi människorna och tror att det är så det ska vara.

Petitesser: Kroppen värker och det svider i halsen och jag drar mig plötsligt till minnes hitresan när jag var vansinnigt genomförkyld och det var verkligen ingen höjdare. Vad värre är så verkar det bli repris.

Läkaren kom och tittade på K, vi ljög till en vecka till hennes sjukdomsperiod och blev lovade det ickesmittintyg som vi behöver för att komma på planet. Inga mutor behövdes.

Nu, Ipren, te med ingefära och honung eller annan häxbrygd. Och sova.