Förvirringen börjar lägga sig
november 29, 2008
Känslan när planet närmade sig Arlanda var som vanligt; det kändes som att vi skulle landa i Sibirien. Skog, skog, skog. Resan gick över förväntan, trots en energifylld rödhårig treåring som ropade uppfordrande på spanska åt flygvärdinnan när hon inte direkt tog emot hennes beställning: Mira! Mira! Nena!!! Yo quiero un jugo! (ung. Kolla hörru! Bruden! Jag vill ha jos!).
Så smått börjar K förstå att det inte bara är i familjen som man pratar svenska. Fortfarande går hon fram till människor och drar en spansk harang, men nu utan att få varken svar eller leende, bara en undrande blick.
Känslan av att vara hemma är ungefär så här: det känns lite tufft faktiskt, mörkret och kylan. Lägenheten som är klaustrofobiskt liten, om än inte med stockholmsmått. K som hatade snön och skriker varje gång hon måste ta på sig tjocka kläder. Inte lätt för någon som bara använt strumpor max 20 gånger det senaste året. Min inarbetade låtgå-princip för hennes klädval håller helt enkelt inte och dagarna fylls av små strider. Och när hon nyss frågade när vi egentligen skulle åka hem så sved det i hjärtat.
Men också, rara kompisarna som fixade överraskningsglöggfest i torsdags, fina mor- och farföräldrar och… ja det var väl det.
Så innan jag börjar fundera på hur bloggen Guatemalaresan ska avslutas, för det har ju resan gjort, så kommer här en svensk betraktelse med färska, oskyldiga och oförstörda ögon. Eller i alla fall ögon som sett lite andra saker det senaste året:
- Det är tydligen jättejättejätteinne med svartvit scarf a palestinasjaltyp för killar. Jag uppskattar att cirka tio procent av den manliga populationen på Ljunggrens, Riche, berns lilla bar (eller vad den nu heter) bar sådan scarf.
- Tjejerna har (fortfarande) svarta stövlar. I toalettkön på Ljunggrens så var vi, inklusive mig, 100 procent med svarta stövlar/stövletter. Mina var givetvis snyggast. Och antagligen billigast.
- Alla har svarta jackor/tröjor och jeans. Ska bli kul att vira in mig i mina mayafiltar när jag går till jobbet på måndag.
- Stockholmaren är blasé. Råkade vara Robyn som spelade skivor där vi var igår. Och vad gör stockholmarna när vår säkert just nu största internationella popstjärna är på plats? Sippar på våra drinkar och låtsas som att det regnar.
Nu: jämföra konsums utbud med La Torre. Sedan mer glögg.
Det blir kortslutning när jag försöker ta in er verklighetsförändring – särskilt när jag sitter i 28 grader med ett mustigt karibiskt paradis utanför den vackra kolonialbalkongen 2 meter bort. Tomt att veta att ni inte kommer att vara där pa garden när vi kommer “hem”. Kramar fr rödmosig fam H.
Right on spot, Maria.
Ja Martin, vad ska man säga. Vi hade nog helt enkelt glömt hur skönt det är med värme. Och det här med att gå ensam klockan två på natten utan att vara rädd uppskattades inte så mycket som jag hade väntat mig. Kanske för att det var fem grader och duggregn. Frihet kanske inte är det viktigaste.
Tja Daniel, du vet ju hur det är. Eller som min kompis Emilie som bott i hela världen just sa till mig: det är alltid trevligt att komma hem i början, det blir mycket värre efter ett par månader…
…men efter sex månader börjar man känna sig bekväm till slut. Eller nej, just det. Då kom – för min del – vintern.
Visst längtar jag efter att fira jul hemma med barnen men en son kommer hit och värmen betyder så mycket för mig.
Du vänjer dig nog men jag vande mig aldrig riktigt vid Sverige under hela mitt liv så att resa hem för gott känns långt borta. Men Guate blir det inte heller resten av livet.
Hoppas ni får en fin jul – och sen går det mot ljusare tider. Våren och sommaren är underbara. Då kommer jag hem på semester. Läs Giaconda Belli! Då blir du glad.
Kram
Det ska jag göra! Och ja, det blir ju bättre. Minns också att jag längtade hem sjukt mycket i våras – det var ju bara att det gick över tills det var dags att åka…
Nu – dags att ta kol på bloggen!