Livet går vidare. Och bloggandet.

Det har öppnat en butik med bara harpor i Aspudden, det såg jag under min första promenad i området härom kvällen (under 15 månader har jag tjatat om att det är så härligt i Sverige för att man kan Promenera var som helst och när som helst. Och nu gör jag allt för att slippa. Hey, var är suven?). Och runt hörnet där vi bor ligger nu en hälsokostbutik och en nagelsalong. Jag ger dem ett halvår. Och det säger jag helt utan skadeglädje, till och med lite sorgset. Men ärligt talat, gör folk marknadsundersökningar innan de öppnar butiker? Eller så inser jag inte hur trendigt det är med harpor.

Och var skulle jag skriva ner denna användbara information om inte på en blogg? Jag fixade det helt enkelt inte, att vara blogglös. Så nu finns den på plats, uppföljningen till Guatemalaresan. Och ni som har följt Guatemalaresan inser ju att det bara finns en sak som den skulle kunna heta.

Och heter.

I mina boots.

Nu är det slut

Det är förstås lite sorligt, men bättre att göra det ordentligt som någon sa till mig idag, att ta kol på bloggen alltså, än att bara låta den sakta tyna bort.

Vad saknar jag då, efter en dryg vecka i Sverige, när jag tänker tillbaka på våra 15 månader i Guatemala,  det lilla landet bredvid Mexiko med sina 13 miljoner invånare, kuster mot två hav, berg och vulkaner? Och där 6000 människor mördas per år, där 98 procent går utan straff och där mutor hör till vardagen? Våra vänner såklart, min Sonia, Källas Gladis. Eftermiddagsöl vid poolen med grannarna. Att kunna köra bil ett par timmar och befinna sig vid stranden i El Salvador. Eller tre åt andra hållet och hamna i karibien. Alla fantastiska människor jag intervjuat. Nyheter som tar andan ur en och får svensk media att kännas helt överflödig (men det är bra, det är så det ska vara såklart. Det är bara annorlunda)

Jag saknar att höra K prata spanska. Jag saknar att själv prata spanska. Jag saknar hennes prat om kompisarna på dagis och ”la maestra” (idag sa hon förresten ”hälsa la maestra” (läraren) när jag gick till jobbet). Jag saknar att se hennes små bruna barfotafötter och förstår hennes agg mot långbyxor, overall och stövlar. Vem vill inte alltid ha klänning och bara ben? Jag saknar förresten mina egna barfotafötter också.

Ärligt talat så var det lite tuffare att komma hem än jag hade trott och lite sorgligare att åka iväg än jag hade väntat mig. Lite svårare att få fason på vardagen. Och lite jobbigare att gå till jobbet på morgonen. Det är lite mörkare än jag kom ihåg och jag tror att jag fryser lite mer än jag brukar. Men undan för undan, poco a poco.

Men så finns ju allt det jag tycker om. Vännerna. Tryggheten. Rättvisan. Vård, skola och allt sånt som man tar för givet men som inte är någon självklarhet för de flesta i världen.

Så nu, för att inte bli alldeles för sentimental, så säger jag adios. För nu är Guatemalaresan slut. Och även om en liten bit av mig alltid kommer att finnas kvar där hos det fantastiska folket i det vackra landet så tror jag inte, som jag nog redan skrivit någon gång, att jag kommer att åka tillbaka.

Men jag har med mig det bästa minnet av alla. Eller snarare fem:

Mina boots.