Reportage

Ett urval av mina reportage och artiklar om Guatemala med omnejd:

——–

MED RÄTTVISAN I EGNA HÄNDER

(Publicerad i SvD, den 4 aug)

Släpade efter lastbilar, stenade eller brända. I ett land där rättsystemet inte fungerar tar människor saken i egna händer. Under drygt fyra år har fler än 400 människor i Guatemala utsatts för lynchningar och antalet registrerade civilgarden som själva tar hand om sina bostadsområden, växer.

I byn Los Positos, ett par timmar utanför Guatemala City, sköter man sig själv. Men så mycket brottslighet har man inte nu för tiden. Det är få skurkar som vågar sig hit, berättar Baudilio Lopez. Han lutar sig tillbaka i den slitna fåtöljen i rummet bakom sin mors lilla butik.
I Los Positos har grannarna ett eget system för att skydda sig, samma som många av byarna använde under det 36 år långa inbördeskriget. Den som upptäcker en inkräktare ringer i kyrkklockan och grannarna, med de tillhyggen de kan hitta, samlas på gatan.
– Ja, så är det. Ringer man polisen så kommer de ändå inte. Och nu säger de att de inte behövs här, att vi klarar oss utan deras hjälp, säger Baudilio Lopez.
Efter det senaste rånförsöket, som slutade med att en av rånarna dödades av folkmassan och hängdes upp i en lyktstolpe som varnande exempel, är det få brottslingar som vågar sig in i byn. Vilka som dödade mannen är det ingen som vet. Eller berättar.
Inte ens den hela busslast av gängmedlemmar som för några månader sedan begav sig till området, som också är en bussknutpunkt, för att bränna bussar och däck i protest mot höja biljettpriser, vågade sig av bussen när de såg folkmobben.
– Vi känner oss säkra och tar hand om varandra. Här bor inga kriminella, bara vanliga arbetare, säger Baudilio Lopez.
Brottsigheten i landet är hög och varje år dödas runt 6000 personer varför många byar och bostadsområden väljer att skapa egna patrullerande medborgargarden. Även regeringen uppmuntrar att grannarna organiserar sig och uppmanar dem att arbeta tillsammans med polisen. I bara huvudstaden Guatemala City finns nu runt 75 registrerade civilgarden, juntas locales de seguridad. För tre år sedan var antalet knappt 40.
Men ofta är det de egna säkerhetsgrupperna som påbörjar och står bakom lynchningar och andra brott, enligt Sergio Morales, jurist vid organisationen Juridiska ombud för Mänskliga Rättigheter.
Under drygt fyra år har 400 människor utsatts för lynchningar i Guatemala. Av dessa har ett 60-tal dödas av de uppretade folkmassorna. Landets medborgargarden och lynchningar har utvecklats till ett eget, parallellt rättssystem, konstaterar Sergio Morales. Tillsammans försöker byarnas invånare att lösa problemen som staten inte klarar av att hantera. Det negativa är att det ofta sker på ett våldsamt sätt.
– Säkerheten i landet borde vara statens ansvar men Guatemala är ett land med hög straffrihet. Det tråkiga är också att polisen både tillåter och arbetar tillsammans med medborgargarderna. Konsekvensen av detta blir fruktansvärd.
Historiskt sett har många av landets indianbyar haft egna rättssystem där man löst konflikter, men genom medling och jämkning och på ett fredligt sätt. Det som nu sker är att detta uråldriga system har tappat sin hälsosamma sida, enligt Sergio Morales.
Han menar också att polisen är starkt medveten om att även de lokala styrkorna ibland ligger bakom både rån och mord och ägnar sig åt narkotikaförsäljning och att det nästan dagligen kommer in anmälningar mot lokala medborgargarden.
Redan år 1999 påbörjades ett projekt för att minska antalet lynchningar. Enligt den statistik som finns, bara för de fyra senaste åren, har minskningen inte varit direkt iögonfallande.
Men enligt Mildred Luna som är chef för projektet så är det troligt att siffrorna varit ännu högre utan gruppens arbete på grund av den ökande kriminaliteten i Guatemala och den höga straffriheten.
Enligt henne är utbildning det enda som kan vända situationen.
– I byarna på landsbygden är många analfabeter. Vi informerar om vilka lagar som finns i landet, att det finns ett rättssystem och rättegångar där de skyldiga får sitt straff. Ofta kan det vara småsaker som ligger bakom en lynchning, oenighet om en bit land, en ko som har stulits.
Hon säger också att lynchningarna inte har något att göra med det gamla mayaindiansamhällets sätt att lösa konflikter.
– Nej, det är inte vanligare i mayaområdena. Tvärt om så har flest lynchningar skett i huvudstaden de senaste åren.
I en by utanför staden Sololá i mellersta Guatemala har man bystämma. Dagens ämne är den skola som man sedan länge planerat att bygga. Alla får säga sitt när mikrofonen är ledig, även om bara männen tar till orda idag.
Men trots att säkerheten inte finns på dagens agenda så är det är viktigt ämne, konstaterar chefen för byrådet Santiago Chopen Samirez. Än har man inget medborgargarde som patrullerar i byn, men det finns med i planerna.
– Polisen har inte resurser att komma hit och det blir fler och fler brott. Vi har haft problem med ungdomsgäng som kommer hit, så nu ska vi börja vakta området, säger han.
Även om det inte finns någon organiserad vaktstyrka i byn så samarbetar man ändå om något händer. Med hjälp av mobiltelefoner och kyrkklockan så samlar man snabbt ihop grannarna när det kommer inkräktare. Men utvecklingschefen i byn, Carlos Yaxoi Chiroy, garanterar att det inte handlar om några lynchningar, trots att den intilliggande staden Sololá är ökänd för blodiga lynchningar.
– Nej, nej, inte här, säger han och skakar på huvudet. Vi fångar in skurkarna och sedan analyserar vi situationen. Om det krävs så kontaktar vi polisen som får hämta dem. Vi använder inte vapen, det räcker med att vi är många.
Byledningen återvänder till mötet. Det finns många punkter kvar på agendan och solen står redan högt på himlen.
——
Fakta/Lynchningar och medborgargarden

Idag finns 344 civilgarden i landet registrerade hos regeringen. I huvudstaden finns 75 stycken idag, år 2005 fanns 40 stycken.

Skadade och dödade i lynchningar i Guatemala:
2004: 114 skadade, 13 döda
2005: 105 skadade, 21 döda
2006: 54 skadade, 13 döda
2007: 66 skadade, 14 döda
2008 (tom maj): 38 skadade, 5 döda
————————————–

POLISEN IGNORERAR MORD PÅ KVINNOR

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 aug)

Kastad i en sopsäck eller utslängd på gatan. Den som dödar en kvinna i Guatemala behöver inte bemöda sig med att gömma kroppen – det är nästan omöjligt att åka fast. Brist på intresse och utredningsverktyg gör att bara två procent av landets mördare döms.

Solen sken när Rosa Diaz kom hem från jobbet en junieftermiddag förra året. I dörren mötte hon sin nioåriga dotter Michelle.
– Jag ska köpa en överraskning till dig! ropade Michelle och sprang iväg till pappershandeln två kvarter bort i byn.
En timme senare var Michelle fortfarande borta. Hon blev en av de hundratals flickor och kvinnor som mördas varje år i Guatemala.
Rosa Diaz sitter i ett rum hos organisationen Fundacion Sobrevivientes, Stiftelsen för de Överlevande. Lokalerna är slitna och ligger i en av Guatemala Citys tuffare stadsdelar. Vid dörren står en beväpnad vakt.
Organisationen hjälper misshandlade kvinnor och driver mord- och misshandelsfall som polis och åklagarmyndighet inte tar upp, som fallet med Michelle. Och det behövs i ett land som ligger i topp i världen när det gäller kvinnomord men där bara två procent av mördarna döms.
Att utreda kvinnomord ligger inte högt på polisens agenda. Många gånger anmäls de inte ens av släkten, berättar Norma Cruz, stiftelsens grundare.
– Det finns en kultur av tystnad och rädsla. Man är rädd för vad som kan hända om man anmäler. Rättvisan lämnar man till Gud.
Samhällets syn på kvinnan gör också att få anmäler misshandel eller övergrepp.
– För många kvinnor är det naturligt med våld. Det har de upplevt i hemmet under hela sin uppväxt och när de gifter sig så fortsätter det.
När Michelle inte kom hem där dagen så började Rosa Diaz leta. Hon tog sin moped och åkte runt i byn.
– Jag kände att något var fel och började skrika “Michelle, Michellita! Min lilla flicka! Var är du?”, säger Rosa Elena.
Tårana rullar nedför hennes kinder. Det är som att hon är tillbaka i byn den där dagen och fortfarande går och letar.
Polisen hon mötte ville inte hjälpa henne att leta, inte förrän det gått 24 timmar.
När Michelle hittades var hon redan död. Hennes inre organ var bortskurna.
Även om det var organisationen Sobrevivientes utredningsteam som gjorde mordutredningen, så är Michelles fall unikt. Mördarna har fått sin dom i första instans, 50 års fängelse.
Men oftast utreds inte ens fallen.
– Man säger att det saknas tekniska resurser, man kan inte koppla kulor till rätt vapen, det är för dyrt med DNA-tester. Men sanningen är att det inte finns så mycket intresse att utreda kvinnomord. Många uppenbara fall får aldrig någon lösning, säger Hilda Morales.
Hon är jurist och har under hela sitt yrkesliv kämpat för kvinnors rätt, i kvinnoorganisationer och med en egen byrå. Och för att få poliser och jurister att se de mördade kvinnorna som offer.
– Argumenten består av fördomar och traditioner. Om en kvinnokropp som hittas har tatueringar så antar polisen att hon var kriminell och struntar i mordutredningen. Har hon guldörhängen så var hon narkotikalangare, annars hade hon aldrig haft råd.
Ofta är morden råa och kallblodiga, kvinnan har torterats, kroppen skändats.
För den som dödar är det ett sätt att visa “så här kan det gå, passa er”, menar Hilda Morales.
Hon rabblar exempel. Kvinnan som hittades styckad med kroppsdelarna utspridda över hela staden. 15-åringen men flera skott genom kroppen och en snara runt halsen.
I våras nådde emellertid landets kvinnoorganisationer en milstolope; en ny lag som skärper straffen för kvinnomord och gör fysiskt, psykiskt och sexuellt våld olagligt.
Men för åklagare och domare, majoriteten män, står lagen inte högt i kurs.
Istället används fortfarande den allmänna strafflagstitningen, lagen som säger att en våldtäkt inte är en våldtäkt om parterna kommer överens om en kompensation efteråt. Eller att en kvinna måste vara “honesta” (hederlig, anständig) för att anmäla övergrepp.
I 40 år har Hilda Morales jobbat för kvinnors rätt. Men på frågan om det finns hopp för Guatemalas kvinnor så tystnar hon.
– Jag vet inte.
—–
Fakta/ mord i Guatemala:

Varje år mördas runt 6000 personer. Av dessa var i fjol cirka 600 kvinnor och 500 minderåriga. År 2000 dödades drygt 200 kvinnor.

Den nya lagen skärper straffen kraftigt för kvinnomord, men även för våldtäkt och fysiskt samt psykisk misshandel. Lagen godkändes av kongressen i april efter att många av de manliga kongressledamöterna försökt lämna salen utan att rösta, men stoppats av sina kvinnliga kollegor.

—–
FN-GRUPP ARBETAR MOT OLÖSTA BROTT (tilläggsartikel)

En korrupt polis- och åklagarmyndighet och obefintliga utredningsverktyg är den spanska åklagaren Carlos Castresanas utmaning. I en unik FN-kommission ska han få ner straffriheten i Guatemala. Och få samhället att inse att kvinnor är värdefulla.

Diskrimineringen mot kvinnor fortsätter även om livet plötsligt tar slut.
– Den allmänna synen är att kvinnor inte är lika värdefulla som män och att man accepterar diskriminering av kvinnor, även när det gäller brott.
Det säger Carlos Castresana, den spanska åklagaren som var den första att åtala Chiles exdiktator Agusto Pinochet 1996. Nu är han chef för den kommission som FN tillsatt för att få bukt på den nästan nästan totala straffriheten i Guatemala.
Avsaknaden av modern utredningsteknik och en genomkorrupt polis- och åklagarmyndighet gör att mördarna går fria. Men när det handlar om kvinnomord så utreds de dessutom mer sällan, med mindre resurser och mindre än intresse, konstaterar Carlos Castresana.
– Runt två av tre kvinnor som dödas, dödas av någon i hennes närhet; mannen, pappan, grannen. Egentligen borde en ordentlig utredning bara behövas i en tredjedel av fallen, de andra borde lösas direkt ändå.
Men trots det är andelen som åker fast bara två procent, även för kvinnomord.
Är situationen densamma i hela Latinamerika?
– Det är riktigt illa i Guatemala, men situationen är liknande i El Salvador, Honduras och delar av Mexiko.
Varför mördas kvinnor?
– Det är ett samhälle som på många sätt, även juridiskt, inte värdesätter kvinnor. En konsekvens är att kvinnor blir enklare måltavlor. Det finns inte tillräckligt lagligt skydd. Kvinnor dödas för det de är, inte det de gör.
Vad kan man förändra?
– Det sociala systemet måste stärkas. Om det sociala systemet, utbildningssystemet, hälsosystemet och lokala organisationer fungerar och koordinerar sin verksamhet med polis och åklagare, då kan det undvikas att en misshandel slutar i mord.
Men samhällets syn på kvinnan ligger i vägen. Idag är det sällan en misshandelsanmälan slutar med åtal.
Även när en skyldig identifieras så kan den som har resurser lätt köpa sig sin frihet.
– Det finns förgreningar av den organiserade brottsligheten i polis- och åklagarmyndigheten, på alla nivåer. De förstör utredningar och de ger straffrihet till ekonomiskt och politiskt viktiga personer. Ofta finns det bara kvar vittnen som bevisning och vittnen kan mutas, hotas eller dödas.
—–
Fakta/ straffrihetskommissionen:
I september i fjol började arbetet med att bygga upp den straffrihetskommission som FN tillsatt, CICIG. Projektet löper till hösten 2009 med möjlighet till två års förlängning. En liknande kommission har aldrig tidigare tillsatts av FN i något land.

Sverige är en av de största bidragsgivarna till CICIG.

Gruppen består av internationella jurister, poliser och utredare som ska arbeta konkret med mordutredningar, sida vid sida med utredarna i landet. Idag saknas de mest grundläggande typer av utredningsverktyg som databaser för fingeravtryck eller pistolkulor och DNA-tester.

————————————-

KAMPEN OM GUATEMALAS SJÄLAR

(Publicerad i Kyrkans Tidning)

Tempel med plats för tusentals besökare eller små enkla kapell i landets byar. De evangelikala kyrkorna har exploderat i antal i Guatemala och landet förväntas bli det första i Latinamerika med en protestantisk majoritet.

Trängseln börjar redan någon halv kilometer innan stadion. Vakterna ber den knuffande folkmassan utanför entrén att ha tålamod, de som inte kommer in kan följa allt via storbildsskärmar. Men ingen vill missa Cash Luna, pastor i en av Guatemalas snabbast växande pingstkyrkor Casa de Diós, när han i kväll ska hålla sin predikan i sportstadion i Guatemala City.
När Cash Luna till slut kliver upp på scenen inför de väntande 30 000 människorna är jublet öronbedövande.
– Jag känner mig på något sätt mycket närmare Gud när Cash Luna är där. Det har varit så från början, berättar Omar Guzmann, som för två år sedan började gå på ceremonierna i Casa del Diós.
Omar höjer händerna mot himlen, lutar huvudet bakåt och blundar.
Precis som i övriga Latinamerika har de evangelikala kyrkorna vuxit kraftigt i medlemsantal, de flesta pingstvänner. Men i just Guatemala är förflyttningen så pass stor att landet förväntas bli det första i Latinamerika med en protestantisk majoritet.
I städerna och byarna växer nya kyrkor fram i snabb takt. Ibland små och enkla men ofta i form av pampiga tempel med plats för tusentals åhörare. I fjol stod Latinamerikas största kyrka färdig strax utanför Guatemala City, El Megafrater, mest lik en ishockeyarena.
Med plats för 12 000 åskådare konkurrerar Guatemalas andre kändispastor, Jorge H Lopez, vanligtvis ut pastor Cash Luna när det gäller besökare.
– Tja, vi kanske är konkurrenter. Men det är bra. Jag skulle bara bli lycklig om det kom 10 000 pastorer till. Och jag skulle tro att hälften av våra medlemmar kommer från Cash Luna, det är alltid fullt på hans ceremonier, säger Jorge H Lopez.
Än så länge. I andra änden av staden håller även Cash Luna på att bygga sig ett nytt stort tempel, tack vare det tionde, tio procent av inkomsten, som medlemmarna i pingstkyrkorna betalar.
I ett land där 50 procent av invånarna beräknas leva i fattigdom och andelen undernärda barn är högst i Latinamerika, får tiondet regelbundet kritik, främst från den katolska kyrkan. Men Jorge H Lopez håller inte med.
– Att vi kan bygga något sådant utan att be om pengar från utlandet är ett tecken på utveckling. Klarar vi något sådant så klarar vi mycket mer, konstaterar han.
Byn Los Dolores ligger ett par timmars bilresa utanför Guatemala City. För femton, tjugo år sedan fanns en katolsk och en protestantisk kyrka i byn med sina 3000 invånare, berättar pingstpastorn Ajeo Esquite. Nu finns det tolv evangelikala kyrkor. Och fortfarande en katolsk.
– I den katolska kyrkan är det bara gudstjänst en söndag i månaden eftersom samma präst håller mässa i många olika byar. Det är klart att människor letar efter alternativ.
Ajeo Esquite bor i ett enkelt stenhus. Färgen på väggarna har flagnat. Trots att han tycker att det är bra att frikyrkorna växer, så gillar han inte kändispastorerna, deras förmögenhet och gigantiska byggprojekt.
– Det är när människan börjar känna längtan efter pengar som det blir fel.
Någon religionsregistrering och därmed exakta siffror över tillhörighet i Guatemala finns inte, men enligt Armando de la Torre, doktor i religion vid universitetet Francisco Marroquín i Guatemala City, beräknas runt 40 procent regelbundet besöka någon av landets närmare 70 000 evangelikala kyrkor.
Teorierna kring varför det framför allt är i Guatemala som invånarna lämnat den katolska kyrkan är flera. En är den hjälp som pingstkyrkorna erbjöd folket efter den stora jordbävningen i landet 1976 som dödade runt 30 000 människor.
Men Armando de la Torres främsta teori är att utvecklingen hänger ihop med den katolska befrielseteologi som spreds på 1960-talet. Marknadsekonomin och kapitalismen kritiserades och ett socialistiskt ideal förespråkades av kyrkan.
I det länge högerstyrda Guatemala var det inte alla som höll med.
– Den katolska kyrkan gjorde prästerna till antikapitalister. De drog sig till vänster och i Guatemala stöttade prästerna gerillan under inbördeskriget. Men det som hände var att allt fler från medelklassen lämnade kyrkan, även präster, säger Armando de la Torre.
Som alternativ kom den uttalat högervridna pingströrelsen.
Religionsvetaren Veronica Melander har fler teorier. Bland annat menar hon att en av Guatemalas mest ökända diktatorer, Ríos Montt, bidrog till utvecklingen. Ríos Montt, som själv är pastor i pingströrelsen El Verbo, tv-sände sina ceremonier under sin diktatortid på 1980-talet och de evangelikala kyrkorna började växa allt snabbare. Han arbetade också för att fler pingstkyrkor skulle etablera sig i Guatemala.
Men Veronica Melander anser också att den 36 år långa inbördeskriget har bidragit. Hon konstaterar att pingstkyrkorna i Latinamerika har växt snabbast där människor tvingats till uppbrott från sin vanliga miljö, på grund av fattigdom eller väpnade konflikter, precis som i Guatemala.
Att taxichauffören Edgar lämnade den katolska kyrkan för ett halvår sedan, hade dock ingenting med vare sig jordbävning eller befrielseteologi att göra. Istället säger han att han lämnade en kyrka där han kände sig anonym och oviktig.
– Jag saknade något i den katolska kyrkan. Vi gick till mässan på söndagen, men det var ingen som brydde sig om vem man var eller om man var där.
Men den pingstkyrka som han är med i nu är alltid närvarande, konstaterar han. Är någon i familjen sjuk så kommer någon hem till honom och ber. Har han problem finns alltid någon till hands.
Den katolska prästen Marco Aurelio Gonzales kan till viss del hålla med i att den katolska kyrkan har försakat sina medlemmar. Men han tycker att det viktiga, att ta emot Jesus Kristus i sitt hjärta, försvinner hos pingströrelsen.
– Det är popmusik, skratt, rop. Man sjunger och dansar. Dessa ytliga saker lockar, men vad är det för vits att ha fulla hus om folk inte har tagit emot Jesus i sitt hjärta?, säger han och sätter sig vid sitt skrivbord.
Men även Marco Aurelio vet att det har skett en förflyttning till de många nya evangelikala kyrkorna i landet. Och till viss del säger han sig förstå vad som gått fel.
– Vi gjorde ett stort fel för länge sedan, vi började inrikta oss på kunskapen om religionen, på katekesen. Och vi glömde evangeliet, det kristna budskapet. Och ibland är det fortfarande så.

Fakta/ Guatemala och de evangelikala kyrkorna

Guatemala har 14 miljoner invånare, av dessa är knappt 60 procent mayaindianer

Inbördeskriget pågick mellan 1960 och 1996 mellan regeringen och landets gerillarörelse. Kriget började efter en statskupp stödd av USA och CIA. Minst 200 000 människor mördades eller försvann under inbördeskriget, främst mayaindianer.
Ríos Montt satt vid makten på 1980-talet och anklagades för att ligga bakom flera av de massakrer som skedde under det 36-åriga inbördeskriget. Landets högerregering stöttade exilkubanernas kamp mot Fidel Castro och anklagade Guatemalas präster både för kommunism och för att stötta gerillan. Många präster torterades och dödades.

Runt 50 procent av folket lever idag i fattigdom. I Guatemala får kvinnorna i snitt 4,2 barn, den högsta siffran i Latinamerika. Även spädbarnsdödligheten och antalet undernärda barn hör till de högsta i regionen.

Fortfarande dödas nästan lika många människor årligen som under kriget. Runt 6000 mord per år sker i landet, varav 98 procent förblir olösta.

I slutet på 1800-talet kom de första evangelisterna till Latinamerika. Idag är omkring 20-25 procent av befolkningen i många länder i Latinamerika protestanter, men i Guatemala beräknas siffran ligga runt 40 procent. Pingstvännerna dominerar bland dem.
_______________________________

TERAPEUTER PÅ FYRA BEN

(Till tidningen Härliga Hund)

Glada barn blir snabbare friska. Det var Rosario Barrios motto när hon för sex år sedan tog med sig sin hund till ett av Guatemala Citys statliga sjukhus för att leka med barnen. Idag har hon 80 volontärer med utbildade terapihundar i ett nätverk som reser mellan sjukhusen.

Det är en erfaren grupp som står och väntar utanför entrén till barnkliniken vid ett av de offentliga sjukhusen i Guatemala City. Bulldogen Geronomi, labradoren Senga, cocker spanieln Chispa, alla har de arbetat minst ett år som utbildade terapeuter.
– Och här sitter chefen, säger Rosario Barrio och kliar sin svarta leonberger Estrella bakom örat.
Det är Estrella som med sina fyra år som terapeut har längst historik bland terapihundarna. Med lugn blick betraktar hon sina ivriga kollegor.
Det var för sex år sedan idén med terapihundar föddes hos Rosario Barrio. Hon var själv volontär på ett sjukhus för att leka med barnen. Efter överenskommelse med vårdpersonalen så tog hon en dag med sig sin hund. Ett år senare drev hon ett projekt med tio volontärer.
Sedan dess har Rosario Barrio utvecklat ett gediget kursprogram och utexaminerat över 80 hundar, alla med en fyra månaders utbildning bakom sig.
Plötsligt klappar hon i händerna och gruppen, idag nio hundar med hussar och mattar, beger sig mot ingången till barnkliniken.
– Vi brukar börja med barnen som har cancer, förklarar hon. Vi delar alltid upp oss i grupper så att det inte blir för mycket stoj.
Ur salar och rum längs korridorerna tittar nyfikna ansikten ut. Barn och sjukvårdspersonal, alla verkar uppspelta över att se att hundarna är på ingång.
– Ja, nu tycker de flesta om att vi kommer. Men det har inte alltid varit så. I början var det många som ansåg att sjukhus och hundar inte hör ihop och att hundarna skulle göra barnen sjuka. Men våra hundar är alltid väldigt rena, säger Rosario.
Och i Guatemala behövs alla volontärinsatser som finns. Det offentliga vårdsystemet hör till Latinamerikas mest eftersatta och andelen av BNP som investeras i offentlig vård hör till de lägsta. Ofta saknas både läkare och läkemedel på de offentliga sjukhusen och vårdcentralerna.
Lysrör i taket lyser upp sjukhussalen. Färgen på de små spjälsängarna har flagnat och lakanen är tunna och trasiga efter många, många tvättar.
José David, fyra år, kommer direkt springande mot den svarta labradoren Senga. En liten urtvättad pyjamas hänger på hans smala kropp och på huvudet finns bara några fjun kvar efter cellgiftsbehandlingen. Men ögonen strålar.
– Jag vill hålla! ropar han och rycker kopplet från husse Enrique.
Senga går lugnt vid sidan om, lägger sig sedan ner och får direkt en ryttare på ryggen.
– Min häst! ropar José David och viftar med det röda kopplet.
– Senga är väldigt lugn, skrattar Enrique när han ser min oroliga blick.
– Hon tycker mycket om barn och brukar alltid ta hand om sina syskonbarn. Hon går alltid en meter bakom den yngsta, som snart är två år, så att han inte ska göra illa sig, fortsätter han.
Som många andra kontaktade han Rosario Barrio efter att ha läst en artikel om volontärerna och har sedan dess besökt barn på stadens sjukhus minst en gång i veckan. Och att Senga tycker om sitt jobb som terapeut, det märks, garanterar Enrique.
– Det räcker med att jag tar på mig den här tröjan så springer hon och sätter sig vid dörren, säger han och skrattar, precis som de andra klädd i gruppens illgröna volontärtröja.
Sjukhussalen har fyllts med skratt och liv. De piggaste barnen skuttar omkring på golvet, någon sitter i sin säng med en hund i knät. Några ligger mest och tittar, för trötta för att leka.
Men för de cancersjuka barnen så är besöket inte bara en rolig stund utan närmast livsavgörande, konstaterar läkaren och avdelningschefen för onkologiavdelningen, Abel Anzuelto.
– Det som händer med barn som är lång tid på sjukhus, och det är de flesta på den här avdelningen, det är att de blir deprimerade. Och går de in i en depression då slutar de att svara på terapin, de slutar att svara på medicineringen. De äter inte, de leker inte. De ger upp.
Han nickar mot lilla José David som busar med Senga.
– Du ser den lilla pojken där, han hade hamnat i en depression. Han satt med uppspärrade ögon och stirrade framför sig. Och titta på honom nu, säger han.
Tillsammans med Rosario Barrio går läkaren regelbundet igenom vilka barn som finns på avdelningen och vilka som har störst behov av terapi, om någon verkar vara på väg att bli deprimerad och behöver extra mycket uppmärksamhet.
– Det är fantastiskt det som Rosario och hennes grupp gör och det är en väldigt intressant terapiform som faktiskt har gjort att barnen blir friskare.
Plötsligt klappar Rosario i händerna igen.
– Nu är det dags för Estrellas show!
Leonbergern Estrella blir vild av förtjusning och kör hela sin repertoar av trick. Hon hoppar upp på bakbenen och vinkar med tassen, hoppar hopprep och tar sig en svängom med framtassarna på Rosarios axlar. Rummet gungar av applåder.
Men i en säng är det inte lika glatt. Femåriga Kimberly Acostas allra bästa kompis, hunden Ponky, kom inte idag. Ur en liten låda tar hon fram en rosa spegel och en ask som hon köpt i present till Ponky.
– Jag tycker om honom mest för att han är svart. Och så lyssnar han när man pratar, förklarar hon.
Vid sidan av sängen sitter Mamma Patricia. Varannan vecka så åker de åtta timmar med buss på slingriga vägar för att komma till sjukhuset från hemmet i norra Guatemala. På sjukhuset bor de sedan en vecka innan de tar bussen hem igen.
– Ponky var den första hunden som själv kom fram till sängen där Kimberly låg. Det var som att han valde henne. Och hon honom, förklarar Patricia.
Hon är övertygad om att hundterapin har hjälpt hennes dotter att bli bättre,
– När hon har varit som sjukast och helt utan energi då har hon blivit piggare när hon har vetat att Ponky ska komma. Ett tag så varken åt eller gick hon, men nu är hon bättre. Och jag tror faktiskt att det är mycket tack vare Ponky.
Volontärerna går med sina hundar från säng till säng. Några barn har sina favoriter, andra vill hälsa på alla. Rosario är den som har koll på klockan och när det är dags att byta avdelning. Alla ska hinnas med under de tre timmar som ett pass varar. Längre orkar inte de fyrbenta terapeuterna.
Men det är inte bara barnen som får glädje av terapin, menar Elisabeth de Bosse, matte till cocker spanieln Chispa.
– Mitt liv ändrade riktning 90 grader när jag började med det här. Jag har förstått hur viktigt livet är och att man måste uppskatta varje dag, berättar hon.
– Jag kommer in i en sal där barnen gråter, och vi får dem att le igen. Det är otroligt, säger hon och skakar på huvudet. Att se ett ledset litet ansikte som bryts upp i ett leende när Chispa kommer. Att träffa mamman som tackar för att vi har fått deras lilla flicka att leka igen.
Hon lyfter upp Chispa i famnen.
– Hon älskar att vara här. Och hon förstår om någon är för sjuk för att leka.
Med 80 volontärer i sitt stall har Rosario bråda dagar, speciellt som hon snart ska avsluta sina veterinärstudier. Nu har hon dessutom blivit ombedd att starta upp liknande verksamheter med terapihundar i både Costa Rica och Dominikanska Republiken.
Men allt gruppen gör är frivilligt, några pengar betalar inte sjukhusen.
– Vi vill växa. Idag har vi bara möjlighet att besöka sjukhusen i Guatemala City, men vår verksamhet skulle behövas i hela landet. Men vi skulle behöva resurser, säger Rosario som nästan varje dag åker buss med Estrella, och ibland även shitzun Motita, till sjukhusen.
Klockan närmar sig tolv och det är en trött grupp hundar och hussar som samlas. Tolvåriga Jason Reyes tar fram en vattenflaska och en liten plastskål ur sin väska och häller upp till sin törstiga pudel Chiripa.
En bit bort ligger bulldogen Geromino utslagen med tassarna framför sig och huvudet på golvet.
Nästa steg i gruppens verksamhet är att börja med terapi även på privatkliniker, för att på så sätt börja tjäna lite pengar och kunna utvidga verksamheten.
Snart är Rosario Barrio också färdig veterinär. Men att dra ner på terapiverksamheten tänker hon inte göra.
– Aldrig. Det här är mitt liv, säger hon enkelt.

Fakta/Terapihundarna

Volontärnätverket Mascotas Terapeutas, Terapimaskotarna, startades 2002.

Att bli terapihund:
Rosario gör en första utvärdering av hunden för att bedöma dess temperament, styrkor och svagheter. Hunden ska från början vara vänlig, ha tålamod och tycka om barn eller gamla, beroende på volontärområde. Den ska också vara intresserad och aktiv.
Hundrasen spelar ingen roll men hunden ska vara äldre än fyra månader när den påbörjar terapiutbildningen.
Därefter bearbetas hundens svaga punkter, till exempel om den är väldigt hoppig. Ägaren får också läsa en bok om terapi med djur.
Efter utbildningen ska hunden svara på tilltal, sitta och ligga stilla på begäran, gå fot utan att dra i kopplet.
Parallellt så gör hunden och volontären provbesök tillsammans med andra terapihundar minst en gång i månaden.
Volontären måste vara öppen och engagerad vid sjukhusbesöken samt helst delta en gång i veckan.

Webb: http://www.mascotasterapeutas.com

—————————-

HÅRT KLIMAT FÖR KUBANSKA FÖRETAGARE

(Publicerat i SvD Näringsliv den 7 aug)

De redan få småföretagarna på Kuba har blivit allt färre. Indragna licenser och skyhöga avgifter har mer än halverat antalet de senaste fem åren. Den nye statschefen Raúl Castro har hintat om eventuella regellättnader för företagandet. Men få vågar hoppas.

HAVANNA. – Taxi? Vart vill ni, Havana Vieja? ropar en man genom den nedvevade rutan på sin gamla Lada. Någon taxiskylt finns inte på taket.
Taxiservicen på Kuba är precis som resten av företagandet reglerad. Majoriteten av de regelrätta taxibilarna kör för något av de statliga företagen. Ett fåtal egenföretagare, particulares, kör runt med skrotfärdiga bilar och betalar höga avgifter dagligen för sin företagslicens, oavsett om kunderna kommer eller inte.
Men det var flera år sedan några nya taxilicenser delades ut av regeringen.
Med en meddellön som för en arbetare ligger på 15 pesos convertibles, motsvarande drygt 100 kronor, och 150 kronor för en civilingenjör eller läkare, är fusket utbrett. De butiker som finns i landet som accepterar den kubanska peson nästan tomma. Begagnade kläder, skoluniformer och några mopedhjälmar är det som finns. Den som vill köpa vanliga kläder eller annan mat än basvaror som ris och bönor, hänvisas till de butiker som bara säljer för valutan pesos convertibles, med priser nästan på europeisk nivå.
– Man får försörja sig så gott man kan. En lön tar slut efter första veckan. Alla fuskar eller stjäl, säger Pedro när han rattar sin svarttaxi genom staden. Han vågar inte uppge sitt efternamn.
När han säger stjäl så pratar han inte om rån eller inbrott, förklarar han. Istället så tar folk från sin arbetsgivare, staten, och säljer vad de kan vid sidan om.
Själv hoppas Pedro på att det ska bli lättare att starta och driva ett eget företag i landet, efter uttalanden från den nye regeringschefen Raúl Castro som tillträdde i slutet av februari. Raúl Castro har redan öppnat för att privatpersoner ska tillåtas köpa datorer och dvd-spelare samt använda mobiltelefon, något som i praktiken bara en bråkdel av kubanerna ändå skulle ha råd med. Små privata jordbrukare får sedan ett par månader tillbaka också köpa verktyg och utrustning till sina jordbruk.
Men de senaste åren har det varit nästan omöjligt att starta eget. Enligt den svenska ambassadens ekonomiska rapport har antalet småföretag, particulares, mer än halverats, från 208 000 år 2002 till runt 90 000 idag.
– Man tyckte att det hade börjat komma upp en medelklass på Kuba och det ville man inte ha. Därför drog man in många tillstånd, bland annat för taxi. Många familjerestauranger som människor fått licens för att driva i sina hem krävs på så stora avgifter att de tvingats stänga, säger Ingemar Cederberg, minister på ambassaden.
Den dubbla valutan och det ineffektiva jordbruket var ett par av landets problem som Raúl Castro lyfte fram innan han blev ny statschef. Men de lättnader som hittills kommit är enligt många små och betydelselösa och få vågar tro på några stora regellättnader.
– Partiet har sagt att förändringarna inte ska tolkas som att man går mot en marknadsekonomi, utan att det handlar om att stärka socialismen, säger Ingemar Cederberg.
Men med de nästan 2,5 miljoner turister som årligen besöker Kuba, framför allt de gigantiska hotellkomplexen vid paradisstränderna kring turistorten Varadero, strömmar pengarna in i landet. Turismen har ökat stadigt sedan början på 1990-talet och i den kubanska dagstidningen Granma skrivs det regelbundet om nya hotelletableringar, vid kusten och i Havanna. Och i turistområdena i den gamla delen av Havanna restaureras de slitna kolonialbyggnaderna med turistpengar.
Målet är att kraftigt öka antalet hotellrum i staden, men för små familjehotell, casas particulares, är det fortfarande stopp. Några nya tillstånd utfärdas inte, berättar Elena. Själv har hon haft tur och har sedan länge tillstånd att hyra ut tre rum i sin våning, byggd på tidigt 1900-tal. Men hon har inga stora förhoppningar om några regellättnader. Varje dag måste hon bege sig till migrationskontoret och redovisa vilka kunder hon har.
– Staten kontrollerar allt. Det finns de som har en liten firma, en negocio, men det är höga avgifter och kontroller hela tiden.
Med sin rumsuthyrning försörjer hon sin familj och sina syskon eftersom hon är den enda som har tillgång till hårdvalutan pesos convertibles.
– Det är bara med Convertibles man kan handla. Och jobbar man inte med turister så tjänar man inga. En del har släktingar i USA eller så stjäl de, säger hon.
Hon lutar sig ut genom det tre meter höga fönstret och tar ett djupt bloss på sin cigarett.
– Det kanske blir bättre nu, vem vet.
———

FAKTA/Kubas ekonomi

Kuba har 11,4 miljoner invånare.

I landet finns två valutor, Pesos Cubanos (värd cirka 30 öre) och Pesos Convertibles (värd cirka 7 kronor). För Pesos Cubanos köps bland annat de basvaror som subventioneras av staten och annat som i stort sett bara säljs till kubanerna. Kläder, annan mat än basvaror (som juice, öl, pulvermjöl, choklad osv.), hotell och de bättre restaurangerna accepterar bara Pesos Convertibles. Även kubaner får växla till sig Pesos Convertibles men får sin lön i Pesos Cubanos.

En övervägande majoritet är anställda av staten. Cirka 3,2 procent har eller arbetar för privata småföretag. Cirka 1 procent arbetar vid de joint ventures som utlädnska företag, främst hotell, driver tillsammans med kubanska staten.

2,3 miljoner turister kom till Kuba 2005. För första gången sedan 1990-talet så minskade antalet turister 2006. I slutet på mars meddelade Raúl att nu även kubaner tillåts turista på de internationella hotellkomplexen, vilket tidigare varit förbjudet.

Nickel är Kubas största exportprodukt.

Kuba och omvärlden:
Tack vare Venezuelas socialistiske president Hugo Chavez får kubanerna köpa olja till ett pris som uppskattas ligga 40 procent under världsmarknadspriset. Betalningen sker i första hand genom tjänsteexport genom kubanska läkare som man låter tjänstgöra i Venezuela samt vård på kubanska sjukhus för venezolaner.

Även Kina är en viktig partner och levererar billiga bussar, bilar, cyklar och motorcyklar. Tvättmaskiner, kylskåp och en miljon tv-apparater monteras nu i kubanska hem.

Kuba och USA fortsätter sin tysta strid. Dollar som växlas i landet får en straffavgift på 8 procent. Exilkubaner boende i USA får bara spendera 300 dollar i kontanter när de reser till Kuba, vilket bara tillåts var tredje år. Överföringar av pengar får ske med 300 dollar var tredje månad. Cirka 1,5 miljoner kubaner beräknas bo i USA.
———————–